Min favorit.

I helgen hade vi ett litet inflyttningskalas för en del av min släkt. Då fick jag chans att göra det allra godaste jag vet: Mormors chokladtårta.


(This weekend we had a little house-warming party for my family. Then I had the opportunity to make my very favourite thing in the world: my grandmother's chocolate cake.)

Jag älskar älskar älskar den. Mormor brukade alltid göra den när man fyllde år när jag var liten. Den smakar verkligen fest och barndom.


(I love love love this one. My grandmother always used to make it when I was little and there was a birthday. It really tastes like festivities and childhood.)

Nu bor vi här på riktigt.

(Lägg också märke till hur fint vårt köksbord har blivit! Jag har slipat och oljat det, visst blev det snyggt?)


(Now we live here for real.)

(Also notice how beautiful our kitchen table looks! I've polished and oiled it, turned out pretty nice, don't you think?)

Nya möbler.

Äntligen har vi hittat ett par möbler vi längtat efter länge. Jag har letat som en tok efter en sån här 50-talsbyrå i teak. Mormor hade en sån fast bredare, och jag gillar verkligen stilen.


(New furniture.
At last we've found two pieces of furniture we've been looking for a long time. I've searched like crazy for a 50's chest of drawers in teakwood like this. My grandmother had the same one but bigger, and I really like the style.)

Och så äntligen ett soffbord! Vi ville ha ett som var fint, gick i stil med vår skivhylla på motsatta väggen, som passade till soffan och som inte var vare sig för stort eller för högt. Och så gärna gammalt. Jag kan säga att dessa kriterier innebar en del sökande. Vi är väldigt nöjda med detta, det känns som att det flyttade in direkt. En sak jag strävar efter i inredning när det gäller möbler är att de olika möblerna ska prata med varandra. Här känns det som att möblerna kom igång med samtalet direkt. Alberts står det under bordet på en etikett, är det någon som känner igen det måhända?

(And finally a coffee table! We wanted a nice one that goes with our record shelf at the opposite wall, that went well with our couch and wasn't neither to big or to high. And we'd like it to be old aswell. This ment some searching. We're very pleased with this one, it feels like it moved in right away. Something I try to reach when thinking about decoration is that I want the different pieces of furniture to talk to each other. In here it feels like conversation started right away. Underneith the table a sign says "Alberts", anyone familiar with that?)

Älskar när saker hittar hem. Jag hittade båda på en fantastisk sida som heter Linne och Lump, den kan man hitta här.)


(I love when things find themselves at home. I found both the chest of drawers and the table at this fantastic place: Linne och Lump.)

Mormors chokladtårta.

Igår var det två år sen min älskade lilla mormor dog. Jag tänkte lite extra på henne idag när jag gjorde hennes chokladtårta. Chokladtårtan brukade hon jämt göra när någon fyllde år, och det var alltid väldigt högtidligt att få en. Sedan några år tillbaka har jag tagit över tårtbaket, och jag tycker själv att jag börjar få till den rätt bra. Chokladkrämen är magisk och receptet som mormor uppfunnit själv är lite klurigt (och hemligt!). Idag gjorde jag tårtan till min yngste släkting: min underbare brorson som fyllde två år nyss. Det är fint att han också får vara med om en liten bit av mormor. När han blir äldre ska jag lära honom receptet. Jag tycker om den tanken, att mormor får fortsätta vara med genom oss. För hon är med när jag bakar tårtan, och hon är med när vi äter den. En väldigt älskad mormor och en väldigt älskad tårta.



(Grandmother's chocolate cake. 
Yesterday it was two years ago that my beloved grandmother died. I was thinking a little extra of her today when I made her chocolate cake. She always made it when someone had a birthday, and it was always very solemnly to get one. Some years ago I took over the cake-baking, and I myself think that I'm starting to get it pretty good. The chocolate cream is magical and the recipe that my grandmother invented herself is a bit tricky (and secret!). Today I made the cake for my youngest relative: my wonderful nephew who turned two the other week. It's nice that he too can take part of a small piece of our grandmother. When he gets older I will teach him the recipe. I like the idea that grandmother can continue to be with us. She is there when I bake the cake, and she is there when we eat it. A very beloved grandmother and a very beloved cake.)

Skriv text, ange adressen till en webbplats eller översätt ett dokument.

Avbryt

Alpha

Rosor.

Vissa dagar tänker jag lite extra på min mormor. Idag är en sådan dag. Jag saknar henne så oerhört. Min mormor fick mig alltid att känna mig så skön i själen, det var som att ett besök hos henne fungerade som reningsbad. Gick man in med stress och sura tankar kom man ut med en glad liten klump i magen och ett leende på läpparna. Jag har tänkt en del på vad det var som gav mormor denna förmåga, och jag tror att jag har kommit på det. Det var rosorna. Mormor odlade nämligen inte bara rosor i sin trädgård, utan också i sin själ. Och de blommade! aldrig har jag träffat en människa som levt mer i nuet än min 91-åriga mormor. Hon verkade trots Alzheimers och demens ta dagen och årets växlingar med ro. Det var som att hon tog sin älskade och mycket välskötta trädgård med sig inombords när hon flyttade till äldreboende. Jag läste just Den hemlighetsfulla trädgården, för jag vet inte vilken gång i ordningen. Den är verkligen underbar. Det var ett citat där som påminde mig om mormor:

Där du odlar rosor
får inga tistlar plats att växa


Jag älskar det där citatet. Det är så sant, man bestämmer själv vad man vill ha i sin trädgård. Mormor odlade rosor i sitt sinne. Och jag tror bestämt att hon lät mig ärva några när hon dog. Och när jag tänker på henne riktigt känner jag hur de slår ut. Jag ska ta hand om dem. För alltid ska de blomma lilla mormor.




(Some days I think a little extra about my grandmother. Today is one of these days. I miss her very much. My grandmother always made ​​me feel so free in my soul, it was like a visit to her served as a cleansing. If I went in with stress and sour thoughts, I came out with a happy little lump in my stomach and a smile. I have been thinking about what gave my grandmother this wonderful ability, and I think it was the roses. My grandmother grew roses not only in her garden, but also in her soul. And they bloomed! Never have I met a person who lived more in the moment than my 91-year-old grandmother. Even though in the company of Alzheimer's and dementia she seemed to take on the day and year fluctuations in peace. It was like she took her beloved and very well kept garden with her inside when she moved to the nursing home. I just read The secret garden, again. It is really wonderful. There was a quote there that reminded me of my grandmother:

Where you grow roses
there's no room for thistles


I love that quote. It is so true, you decide yourself what you want to grow in your own garden. My grandmother grew roses in her mind. And I firmly believe that she let me inherit some of them when she died. And when I think of her, I can almost feel them bloom. I'll take care of them. Forever will they bloom little grandmother.)

Morfars bord.

Jag har fått önskemål om att jag ska berätta historien om mitt bord,
det gör jag gärna, för det ligger mig varmt om hjärtat.

Det vackra paret som sitter i mitten är min mormor och morfar, här hade de just gift sig. Morfar var hjärtsjuk och var under vissa perioder tvungen att hålla sig väldigt lugn. Under en sån period gjorde han schackbordet.

På bordsskivan finns ett schackbräde, den kan också fällas upp..



..och inuti finns backgammon! och en cigarrask..



..med schackpjäserna i.

När mamma var liten hade de bordet som telefonbord i hallen, då med skivan ihopvikt. Sen när hon flyttade hemifrån tog hon med sig det och hade det som matbord.




Sen har det stått på mormors vind i en massa år, och när jag flyttade hemifrån fick jag ta det med mig. Det är ett fantastiskt vackert bord, och det vackraste är att det är en liten bit av morfar.

Även fast morfar dog trettio år innan jag föddes så finns han ändå i mitt hem, i mitt kök, varje dag. Jag älskar tanken på att han finns med mig, nära, även om vi aldrig träffats. Rutorna är så omsorgsfullt utskurna, allt är så noggrant gjort. Bordsytan har fläckar från flera olika tider, det är nästan hisnande att tänka sig allt det här bordet har sett. Hur många telefonsamtal det har fått höra på femtiotalet. Hur det sett min mamma bli vuxen någon gång i skarven mellan sextio- och sjuttiotalet. Jag är glad att det får se mig också. Och jag är glad att morfars vackra hantverk finns under min frukosttallrik varje dag och påminner mig om vad som är viktigt. Vad ett par händer kan åstadkomma, även om hjärtat tvingar resten av kroppen att hålla sig lugn. Det är så mycket tillförsikt i det hela, "nehej, då får jag väl ta och göra mig ett schackbord då eftersom jag ändå måste hålla mig lugn". Att liksom inte ge upp. Det är mycket morfar för mig. Och bordet är så fullt av kärlek och omsorg. Det känns.

Lucka 5: Jultvätten strykes.

Femte december: Jultvätten strykes.

Idag ska allt jultvätten strykas enligt kalendern. Min jultvätt bestod ju av en matta, så den får stå över strykandet. Däremot har jag ett helt gäng fina juldukar som kommer från mormor som kan behöva lite strykning! Idag bjuder jag på modevisning från strykbrädan.

Glad andra advent!

Som små hjärtslag från förr.

Jag har lånat mormors klocka som hon använde någon gång kanske på 60-talet. Den tickar! Jag hade aldrig riktigt förstått hur det fungerar att dra upp klockor, men igår fick jag det förklarat av mina föräldrar. Tydligen drog man upp sin klocka varje dygn för att hålla maskineriet i gång. Jag frågade varför man slutade med såna klockor, och fick till svar att det var enklare med batteri och att man ju då också slapp tickandet. Jag kan inte förstå hur man skulle vilja bli av med det här lilla tickandet, som ändå inte hörs om man inte håller klockan alldeles intill örat. När jag lyssnar på mormors klocka förstår jag varför man lägger tickande väckarklockor bredvid hundvalpar som ska vänja sig vid sitt nya hem. För tickandet inger en skön känsla av trevnad och får klockan att kännas lite levande. Som en liten vän eller ett litet djur. Jag tycker mycket om det. Det är som om det är ljudet av en annan tid jag hör, som små små hjärtslag från förr. Och tanken på att denna klocka är så otroligt mycket mer miljövänlig än klockor med ett batteri som måste bytas då och då gör det värt den tre sekunder långa ansträngning det innebär att dra upp den. Speciellt också som man får ett glatt tickande som tack. Tickelitack tickelitack.

Mormors äppelkaka.

Den här äppelkakan är mormors recept och något utöver det vanliga. Det är en riktigt snaskig kaka, glasyren sjunker in i den och de syrliga äppelbitarna smälter ihop med sockret och kanelen och blir oemotståndliga tillsammans med kakans segare ströbrödskanter. Jag är väldigt förtjust i den här kakan, den är en av höstens absoluta höjdpunkter för mig. Det är lätt att äta mycket av den också, det gillar jag. Min bror tar halvkakestora bitar. Jag tar fem mindre bitar på rad istället, men alla gör ju som de själva gillar bäst. Som mormor alltid sa: det viktigaste är att man trivs.


Mormors äppelkaka

1 ägg
1.5 dl socker
0.75 dl vatten
1.5 dl mjöl
1 tsk bakpulver

ett stort äpple eller två mindre
socker och kanel
florsocker och lite vatten till glasyr


Skär äpplet i centimeterstora bitar och rör runt dem i en blandning av kanel och socker. Vispa ihop ägget och sockret, häll i vattnet och rör runt. Blanda mjöl och bakpulver och häll i det i smeten och rör ihop. Smöra och bröa en form, häll i smeten och placera sen ut äppelbitarna jämnt över kakan och tryck ner dem något. Ställ in i ugnen i en halvtimme på 175°.

När kakan tagits ut ur ugnen och fortfarande är varm breder man på en glasyr bestående av ca 1.5 dl florsocker och en skvätt vatten. Låt kakan svalna, och njut sen. Åh vad god den är.