Det jag håller på med.

Nu är jag färdig med ritprojektet jag hållit på med den senaste tiden! Jag har tänkt att hålla det lite halvhemligt tills förlaget har sagt sitt, men jag tänkte ändå berätta lite: jag håller på att göra en barnbok! eller rättare sagt, jag har ritat skisser och hoppas väldigt mycket att förlaget jag har kontakt med ska tycka att det är värt att satsa på. Som jag berättat förut så gör jag ju också barnmusik (som man kan lyssna på här om man vill), och min tanke är att boken jag håller på med även ska innehålla en skiva med musik. I morgon ska jag åka till ett tryckeri och kopiera upp mina original, och på onsdag tänkte jag gå till förlaget och lämna in dem så att de kan kika på dem. Jag vet att det är svårt att få förlag att gilla bokidéer, men jag är så glad över att jag gör det här. Jag har tänkt så länge att jag skulle vilja, och nu gör jag det. Hur det än går så är det en härlig känsla att våga satsa. Att våga prova om det går. Och så är det ju roligt att rita också.



(What I'm doing.
Now I'm done with the drawing project I been doing recently! I've been meaning to keep it a little half secret until the publisher has had their say, but I still want to tell you a bit: I'm about to make a children's book! or rather, I've drawn sketches and hope very much that the publishers I've talked to will think it is an idea worth trying. As I've told you before, I also make children's music (which you can listen to here if you want to), and my thought is that the book I'm doing also shall include a cd with music. Tomorrow I will go to a printing office and copy my originals, and on Wednesday I will go to the publisher so they can have look at them. I know it's hard to get publishers to like book ideas, but I'm so glad that I'm doing this. I have thought for so long that I would like to, and now I'm doing it. Whatever happens, it's a great feeling to dare to try. To see if it's possible. And anyway it's nice to draw.)

Bokprat: Pojkarna.

Jag har precis läst Pojkarna av Jessica Schiefauer. Jag har varit sugen på den ett tag nu efter att den vann Augustpriset i kategorin bästa ungdomsbok förra året. Inte blev jag heller mindre sugen när jag hörde att den skulle handla om magi i ett växthus! Första delen av boken var också helt igenom magisk. Tre flickor får tag på en fantastisk blomma, vars saft de smakar på under en maskeradlek. Saften får flickorna att förvandlas till pojkar under nätterna, och de upplever äventyret i att kunna vara några helt andra när de inte längre behöver vara flickor med allt vad det innebär. De andra pojkarnas blickar är inte längre obehagliga och klibbigt undersökande, och flickorna får plats att slappna av och utforska nya arenor som tidigare inte alls varit tillgängliga. Jag tycker att upplägget är riktigt bra, och frågeställningarna är både intressanta och uppfriskande normkritiska.

Senare händer något som tyvärr är väldigt vanligt i samtida ungdomslitteratur: det går väldigt, väldigt dåligt. Boken håller fortfarande ihop, och det är inget fel på trovärdigheten i den existentiella kris som leder till dåligheterna, inte heller på spänningen som får en att med andan i halsen vända vartenda blad fram till slutet. Dock skulle jag önska att de där dåligheterna hade fått vara. Jag skulle önska att man kunde uttrycka det där som bultar och spränger i en tonårskropp och i ett tonårshjärta utan att det ska behöva gå så dåligt. Jag tyckte att det mest magiska partiet i Pojkarna var innan flickorna blev pojkar, när de sydde maskeraddräkter och utförde systerskapliga ritualer och åt sig sockerstinna på kakor i den prunkande trädgården och skrattade sig igenom ljumma ljusa sommarnätter. Det skulle jag vilja läsa mer om. Det var liksom så skönt att läsa det. Det där sköna surret av flickornas drömmar och magin som svävade runt dem redan innan de blev pojkar. Hur det var på den plats dit inga pojkar hade tillträde.

Men trots dåligheterna tycker jag att Pojkarna är en fin och läsvärd bok. Jag rekommenderar den och diskuterar den även gärna med den som är sugen!



(Book-talk: Pojkarna.
I just read Pojkarna ('The boys') by Jessica Schiefauer. I've been wanting to read it for a while after it won the August Prize last year, in the category of best book for young adults. I got even more eager to read it when I heard that it would contain magic in a greenhouse! The first part of the book was really magical. Three girls get an amazing flower, whose juice they taste in a masquerade party. The juice makes them turn into boys at night, and they experience the adventure in no longer having to be girls with all that implies. The other boys' looks are no longer uncomfortable and sticky, and the girls have room to relax and explore new venues that were previously not available. I think the plot is really good, and the issues are both interesting and refreshing standard critical.

Later, something happens that unfortunately is very common in contemporary young adult literature: it goes very, very bad. The book is still coherent, and there is nothing wrong with the credibility of the existential crisis that leads to the bad things, nor the tension that makes you breathlessly turning every single page until the end. However, I would want those bad things not to be there. I wish there could be a book about how it bolts and bursts in a teenager's body and in a young heart without having it go so bad. I found that the most magical part of Pojkarna was before the girls turned into boys, when they sewed costumes and performed sisterhood rituals and was sugar-fueled on cookies in the lush garden and laughed their way through warm bright summer nights. I'd like to read more about that. It was so nice to read that part. That beautiful drone of girls' dreams and magic that hovered around them even before they turned into boys. That beautiful garden where no boys had access. 

Despite the bad, I think Pojkarna is a nice and readable book. I recommend it and would be happy to discuss it if someone would fancy that!

Inte lika hysterisk som en Filifjonka i alla fall.

Vilken stressig vecka jag har haft! ingen rast och ingen ro, bara spring spring spring mellan skola, jobb och en numera flyttstädad och utrensad lägenhet. Phu! det är skönt att det är gjort, nu kan man ta det lite lugnare. Nästan alltid när jag är stressad brukar jag tänka på Filifjonkan i Mumindalen. Om min stressnivå som högst ligger på sju snittar Filifjonkan dagligen på kanske elva. När man till exempel själv skulle rycka på axlarna åt att fönsterna är oputsade i november blir Filifjonkan hysterisk av tanken på smutsiga rutor, och kastar med risk för sitt liv sig ut på taket för att tvätta vindsfönstren från utsidan. Jag tycker att det är skönt att Filifjonkan finns. När jag känner mig hysterisk finns det alltid en liten tant i röd klänning därute som är mer hysterisk. Det är en skön tanke. Idag köpte jag en nyckelring med en arg liten fru Filifjonk på. Den får mig att minnas att ta det lugnt. För hur stressad jag än blir blir jag inte lika hysterisk som en Filifjonka i alla fall.

Visst är den andra bilden fin? den är tagen från Det osynliga barnet, en fantastisk samling historier. För den som längtar efter att götta ner sig mer i Filifjonketankar rekommenderas även Sent i november, båda av Tove Jansson.


(At least not as hysterical as a fillyjonk.
What a stressful week I've had! no peace and no rest, just running running running between school, work, and a now emptied and cleaned apartment. Phu! it's nice that it's done, now I can take it easy again. Almost every time I'm stressed, I start to think of Mrs Fillyjonk in Moomin Valley. If my stress level is a seven in its highest point, Mrs Fillyjonk's daily average is perhaps eleven. For example, when I would shrug my shoulders at the dirty windows in November, Mrs Fillyjonk becomes hysterical with the thought of dirty windows, and throws herself out of the window with the risk of her life, to climb up to the roof to wash the attic windows from the outside. I think it's nice to have Mrs Fillyjonk. When I feel hysterical, there's a little lady in a red dress out there that are more hysterical. It's a nice thought. Today I bought a keychain with an angry little Mrs Fillyjonk on. It makes me remember to take it easy. For how stressed out I ever get, I will at least never be as hysterical as a fillyjonk.

Skriv text, ange adressen till en webbplats eller översätt ett dokument.

Avbryt

Isn't the second image nice? it is taken from Tales from Moominvalley (in Swedish: The Invisible Child), an amazing collection of histories. For those who long to revel down more in the thoughts of Mrs Fillyjonk, I can also highly recommend Moominvalley in November, both by author Tove Jansson.)

Supertanten.

Nu vill jag tipsa om en sån underbar bok som jag har läst i veckan: Supertanten av Elin Ek. Detta är en varm kärleksförklaring till alla tanter där ute, en inblick i tantens mentalitet och liv och leverne. Tantens produktivitet hyllas med recept på saft, sylt och bakverk, gotter och husmanskost. Tantfakta och porträtt av kända tanter varvas med fina bilder på porslin och virkade dukar, och beskrivningar på egna handarbeten. Det finns till och med mönster och beskrivningar för den som vill sy sig en egen tant-outfit! Jag blev väldigt förtjust i den här boken, kanske för att jag själv har rätt många tantdrag (i boken finns för övrigt ett tant-quiz där man kan se exakt hur mycket tant man är!), men också för att den är så kärleksfullt gjord. Ni små tanter, upphovet till barnbarndomens rosiga minnen av konfektskålar och hallonland, denna bok är till er. Men den är också för oss andra som önskar att en gång bli som ni. Saftande, syltande, ständigt bullbakande, snälla och tvåldoftande.



(I've read such a wonderful book this week: Supertanten ("The super aunt") by Elin Ek. This is a warm declaration of love to all the old ladies out there, a glimpse of the aunties' mentality and way of life. The productivity of the old ladies is hailed with recipes for juices, jams and pastries, sweets and traditional cooking. Aunt facts and portraits of famous ladies are interspersed with pictures of china and crocheted tablecloths, and descriptions of handiwork to do by yourself. There are even designs and descriptions for those who want to sew their own aunt-outfit! I got very fond of this book, perhaps because I have quite a few lady moves myself (in the book there's also a lady-quiz where you can see exactly how much of an old lady you are!), but also because it is made with so much love. You old ladies, the source of the rosy grandchildhood memories of sweet bowls and raspberry patches, this book is for you. But it is also for the rest of us who wish to once be like you: juiceing, preserving, constantly baking, kind and soap-smelling.)

Hommage till min favoritkaraktär.

Så igår var det dags att ta itu med det jag dragit mig för en tid nu. Jag hade återigen kommit till slutet av Harry Potter och Fenixorden. Slutet, som trots att det bara är slutet på bok fem av sju, ändå är Slutet med stort S. Slutet, där den bästa karaktären dör. Jag visste att det skulle hända; jag har läst boken flera gånger förut, jag har diskuterat den in i oändlighet med andra, jag har under mina tonår till och med både ritat porträtt och skrivit sånger tillägnade denne karaktär. Och för att toppa allt detta skriver jag nu dessutom en c-uppsats i litteraturvetenskap om honom. Det borde inte komma som en överraskning att han dör när jag i uppsatsen bygger halva mitt resonemang runt funktionen av hans död. Det borde inte vara så hjärtskärande när man läst det förr. Det borde inte kännas så mycket när man vet att det ska komma. Men det gör det. Och jag gråter.

Jag gråter så att boken blir blöt, jag gråter så att jag får ont i huvudet, jag gråter så att min pojkvän börjar skratta åt att jag gråter så mycket för en boks skull. Men inte är det bara en bok. Inte är det bara en karaktär. Det är en vän. Och när han blev Harrys gudfar blev han väl på sätt och vis lite min gudfar också. När han var ledsen var jag ledsen. När han var glad blev jag glad. När han skrattade så att det lät som ett hundskall knep det till lite i hjärtat på mig av lycka. Jag har läst en del från olika hyllor, men få karaktärer har någonsin känts så verkliga för mig, få har kommit så nära. Och just därför känns det så mycket när han dör. Varje gång. Jag läste ett brev till en insändarspalt om en person som sörjde sin katt och kände att omgivningen inte riktigt förstod vidden av sorgen. Jag förstår. Jag sörjer en litterär karaktär. Kanske är min sorg ännu mer svårförstådd, eftersom mannen jag sörjer tekniskt sett inte finns på riktigt. Men det känns ändå. Ända in i hjärterötterna. Sirius Black, jag saknar dig.




(Hommage to my favorite character.
Finally, yesterday it was time to deal with the thing I have put off for quite some time now. I had once again come to the end of Harry Potter and the Order of the Phoenix. The End, though it is only the end of book five out of seven, yet is the End with a capital E. The End, where the best character dies. I knew it would happen, I have read the book several times before, I have discussed it with others into infinity, in my teens I even both drew portraits and wrote songs dedicated to this character. And to top it all, I now write a thesis in literature about him. It should come as no surprise that he dies, when I've based half my essay on the function of his death. It shouldn't be so heartbreaking when I've read it before. It shouldn't feel so much when I know it was coming. But it does. And I'm crying.

I cry so much that the book gets wet, I cry so much I cause myself a headache, I cry so much that my boyfriend starts laughing at me crying so much for a book's sake. But it's not just a book. It's not just a character. It is a friend. And when he became Harry's godfather, he was in some ways kind of my godfather too. When he was sad I was sad. When he was happy, I was happy. When he laughed and it sounded like a dog barking it made my heart trickle with joy. I have read books from various shelves, but few characters have ever felt so real to me, few have ever come this close. And that's why it feels so much when he dies. Every time. I read a letter to the letters column about a person who mourned her cat, and who felt that the environment did not really understand the extent of her loss. I understand. I mourn a literary character. Maybe my grief is even harder to understand, since the man I mourn technically isn't for real. But it still feels. Right into the roots of my heart. Sirius Black, I miss you.)

Uppsats.

Jag har såna roligheter för mig dessa dagar! jag håller på att skriva c-uppsats, vilket i sig kan låta skrämmande, men i detta fall är det bara roligt. Jag skriver nämligen en litteraturuppsats om Sirius Black i Harry Potter! Kan det bli bättre?! tanken med uppsatsen är att göra ett karaktärsporträtt av Sirius och diskutera hans funktion i handlingen. Jag som ända sen jag läste dem för första gången varit helt fast i Harry Potter känner mig nu verkligen väldigt nöjd med situationen. Resten av terminen ska ägnas uteslutande åt Sirius Black. Jag läser i böckerna, sätter lappar på viktiga sidor och skriver anteckningar, läser facklitteratur om teorier (på biblioteket fanns det en hel hylla med böcker skrivna om Harry Potter, hur häftigt är inte det?), och spånar på egna. Det är fantastiskt. Finns det många Potterhuvuden där ute månntro?




(I have so much fun to do these days! I'm writing thesis (is it called that? an big essay that takes a bit more than half a term), which in itself may sound scary, but in this case it's just fun. And that is because I write a literature essay about Sirius Black in Harry Potter! Can it possibly get any better!? my idea about ​​the essay is to make a character portrait of Sirius and discuss his role in the books. I been severly caught since I read the books for the first time, so now I'm really very happy with the situation. The rest of the semester is devoted exclusively to Sirius Black, how nice isn't that? I read the books, put bookmarks at important pages and write notes, read specialist literature on theories (at the library, there was an entire shelf of books written about Harry Potter, how cool is that?), and making theories up on my own. It's amazing. Are there many Potterheads out there?)

Veckans böcker.

Den här veckan har jag läst dessa tre böcker:
- Knappt lovlig av Katarina von Bredow
- Älskade pelargoner av Veronica Wägner
- The Carrie Diaries av Candace Bushnell



(This week I've read these three books:
- Knappt lovlig ('Barely lawful') by Katarina von Bredow
- Älskade pelargoner ('Beloved geraniums') by Veronica Wägner
- The Carrie Diaries by Candace Bushnell)







Knappt lovlig handlar om en femtonårig tjej från stan som flyttar till landet med sin familj. Väl där blir det en krock mellan hennes egna och kompisarnas fördomar och hennes spirande känslor för en viss snygg ung grisbonde till granne.

Jag har ju tidigare uttryckt min lovsång till Katarina von Bredows böcker, och det håller jag fast vid. Det här var varken det starkaste eller svagaste kortet i hennes kortlek, men den var trevlig. Jag gillade att den utspelade sig på landet och att den bjöd på så sympatiska beskrivningar av drömkillen. Vissa trådar tycker jag kändes lite väl hastigt ihopknutna, det var lite synd. Efter att ha läst några böcker av von Bredow upplever man att handlingen och uppbyggnaden är snarlik i flera av dem. Inget fel med det när man gillar konceptet, men jag skulle önska uppföljare så att man fick veta vad som hände sen!



(Knappt lovlig, ('Barely lawful') is about a fifteen year old girl from the city who moves to the country with her family. Once there, a clash occurs between her own and her friends' prejudices and her burgeoning feelings for the handsome young pig farmer neighbor.

I have previously expressed my praise to Katarina von Bredows books, and I stick to it. This was not the best or the weakest card in her deck, but it was nice. I liked that it took place in the country and that it offered such sympathetic descriptions of the dream guy. Some threads felt a little too hastily tied together, that was a pity. After reading some books by von Bredow you start to feel that the plot and the construction is similar in several of them. Nothing wrong with that when you like the concept, but I would like sequels so you get to know what happened next!)








Den andra boken jag har läst heter Älskade pelargoner, en samlares anteckningar och är skriven av Veronica Wägner. Det här är en underbart inspirerande bok full av små anekdoter och historier om hur författaren blev intresserad av pelargoner och hur det gick till när hon skapade sig en stor samling. Olika sorter beskrivs, och det bjuds på flera gamla släkthistorier från olika håll där pelargonen haft en central roll. Jag gillar sånt här skarpt. Det är blommor, det är fina historier, det är humor, och det är väldigt vackra pelargonfotografier. Jag äger ju som bekant bara en pelargon (än så länge!), men jag blev ändå helt tagen av denna bok. Rekommenderas som sommarläsning!



(The second book I've read is called Älskade pelargon, en samlares anteckningar ('Beloved geraniums, a collector's notes') and is written by Veronica Wägner. This is a wonderfully inspiring book full of anecdotes and stories about how the author became interested in geraniums and what made her create a large collection. Different varieties of geraniums are described, and there are several old family stories from different places in which the geranium played a central role. I like this kind of book a lot. There are flowers, there are nice stories, there is humor, and there are very beautiful geranium photographs. I own only one geranium (yet!), but I was still blown away by this book. Recommended as summer reading!)







Det är många stora vackra bilder i den här boken. Härligt att vila ögonen på.


(There are many large beautiful pictures in this book. Nice to rest your eyes on.)








Slutligen har jag också läst The Carrie diaries av Candace Bushnell. Jag tycker mycket om tv-serien Sex and the City, det var väl det som fick mig att plocka med mig denna bok när jag såg den på biblioteket. Det här är Carries dagbok från sista året på highschool, och den handlar om vad det var som fick henne att börja skriva och varför hon kom till New York från början.

Jag antar att man inte kan förvänta sig för mycket av en sån här bok. Det är klurigt med böcker som blir film, och kanske ännu mer klurigt när boken blir en hyllad tv-serie som tolkar innehållet lite fritt och själv spinner vidare på helt andra saker än bokens författare. Allt i boken stämmer inte riktigt med tv-serien, vilket jag upplevde som väldigt störande i början. Carrie i boken bor till exempel med sin pappa och sina två systrar. Under tv-seriens sex säsonger nämns inte ens en tillstymmelse till syster, och pappan lämnade mamman och lilla Carrie när hon bara var några år gammal (vilket de också bygger ett helt avsnitt på!). Nåväl. När man läst en bit och något sånär kopplat sig fri från tv-serien som ligger där i bakhuvudet och gnager blir boken rätt underhållande. Det är en rätt vanlig highschoolskildring med vänner och fiender och missförstånd och killar, och den är trovärdigt berättad. Det är helt okej.

Om författaren har skrivit The Carrie Diaries för att hon gillar Carrie och vill berätta mer av hennes historia så fungerar den absolut. Om däremot intentionen är att tjäna pengar på det imperium som tv-serien byggt upp tycker jag inte att uppdraget är utfört särskilt väl. Det är för mycket som skiljer för att det ska bli någon riktigt skön igenkänningsfaktor. Det ska bli intressant att läsa Sex and the city-boken, den står också i min bokhylla med biblioteksböcker, och se hur den hänger ihop med The Carrie Diaries. Återkommer!




(Finally, I've also read The Carrie Diaries by Candace Bushnell. I really like the TV series Sex and the City, that was probably what made ​​me pick me this book when I saw it at the library. This is Carrie's diary from her last year of high school, and it's about what made her to start writing and why she came to New York in the first place.

I guess you can not expect too much of this kind of book. It's tricky with books that become movies, and perhaps even trickier when the book becomes an praised television series that interprets the contents in its own way, and chooses different paths than the author. Everything in the book is not quite right with the TV series, which I felt was very disturbing at first. For example, in the book Carrie lives with her father and her two sisters. During the six seasons of the show not even a shred of a sister is mentioned, and the father left little Carrie and her mother when Carrie was only a few years old (which they also built an entire episode on!). Well. When you've read for a while and somewhat manage to free yourself from the TV show in the back of your mind, the book is quite entertaining. It's a pretty normal high school story with friends and enemies and misunderstandings and boys, and it is told in a believable way. It's okay.

If the author wrote The Carrie Diaries because she likes Carrie and want to tell more of her story, this book works out just fine. However, if the intention is to make money on the empire of the television series, I do not think the mission is accomplished particularly well. There are too many differences to make a really nice recognition factor. It will be interesting to read the Sex and the City book, it also stands in my bookcase with library books, and see how it relates to The Carrie Diaries. I will return on that!)

Under täcket.

Apropå fina paket, det här rara paketet hittade jag under täcket när jag skulle gå och lägga mig på födelsedagskvällen. Pappret är ett av mormors gamla om jag inte missminner mig, visst är det fint? Det var mamma som hade fått tag på En herrgårdssägen, min absoluta favoritbok som jag läst tusen gånger men aldrig ägt. Om jag blev glad! Åh vad det ska bli mysigt att läsa den igen. Och den här gången med blyertspennan i högsta hugg för att lämna kommentarer till kommande generationer.



(Speaking of nice wrappings, this sweet gift I found under the covers when I went to bed on the birthday night. The paper is one of Grandma's old if I remember correctly, isn't it nice? It was mom who had got hold of a copy of The story of a country house, my absolute favorite book that I've read a thousand times but never owned. I'm so happy! It will be oh so nice to read it again. And this time with a pencil in my hand, ready to make comments for future generations.)

På spaning i farfars bibliotek.

När jag var hos farmor passade jag på att spana runt lite i farfars gamla bokhyllor. Jag älskar när folk har skrivit namn och årtal i sina böcker, det ska jag också börja göra tror jag. Det bästa var att hitta farfars och farfarsfars namnteckningar och se hur snyggt de skrev vårt efternamn. Och att det är fler än jag som pluggat litteratur!



(When I was at my grandmother's I took the opportunity to scout around a bit in my grandfather's old bookshelves. I love when people have written names and dates in their books, maybe I should start doing that aswell. The best thing was to find the signatures of my grandfather and great grandfather and see how nicely they wrote our last name. And that I'm not the only one that studied literature!)