Det hela handlar egentligen om spänstigheten. Vem som helst kan ta sig fram på trummor, och vem som helst kan ta sig fram i högklackat, men för att det ska bli riktigt bra så måste man ha en spänstighet. Det många som går i högklackat gör fel är att de inte sträcker på benen, istället går de liksom med knäna först och benen i något som nästan är en 90-gradig vinkel från knät, vilket leder till att de lutar sig bakåt och liksom tappar hela balansen i kroppen, det är otroligt oklädsamt. Det man ska göra är att spänna benen hela tiden, och istället för att leda med knäna snarare se till att knävecken är sist när man går. Samtidigt måste man hålla upp kroppen och ha en riktigt rak hållning, då blir det liksom en spänst i stegen, nästan som en snärt.
Samma snärt skiljer en lyhörd trummis från en dålig. Spelar man tex ett vanligt popkomp, du vet, "yllemössa", åttondelar på hihat och varvat med fot-hand (på 1 och 3) på baskagge och virveltrumma, så är det lätt hänt att virvelslaget (vänsterhanden) blir släpigt och lite slött, för att man koncentrerar sig så på åttondelarna på hihaten. Om virveln är slö blir liksom hela kompet slött, och det svänger inte, samt att tempot väldigt lätt sackar. Om man ser till att snärta till virveln och får den rätt så blir hela kompet så mycket snyggare, det låter mer alert och mycket mer svängigt. Egentligen är det inte hihaten som är viktigast alls, om bastrumman och virveln är riktigt tighta är det större chans att helheten låter bra. På samma sätt är det med högklackat, om man tänker på knäna är det betydligt större chans att helheten blir snygg. Tänk på det nästa gång du ser någon som går riktigt snyggt i högklackat, är knäna böjda eller spända? och när du hör ett trumkomp som låter riktigt sådär fantastiskt, är virveln snärtig eller släpig?
Sen finns det ytterligare en likhet, och det är övningen. Ett trumkomp blir inte snyggt i praktiken förrän man tränar på riktigt och själv känner vad den där snärten gör. Och man lär sig inte gå i högklackat genom att se andra göra det, man måste upp och testa själv, och gärna spegla sig i skyltfönster eller något samtidigt så att man ser vad man kan förbättra. Övning ger färdighet, men insikt ger perfektion :)
Samma snärt skiljer en lyhörd trummis från en dålig. Spelar man tex ett vanligt popkomp, du vet, "yllemössa", åttondelar på hihat och varvat med fot-hand (på 1 och 3) på baskagge och virveltrumma, så är det lätt hänt att virvelslaget (vänsterhanden) blir släpigt och lite slött, för att man koncentrerar sig så på åttondelarna på hihaten. Om virveln är slö blir liksom hela kompet slött, och det svänger inte, samt att tempot väldigt lätt sackar. Om man ser till att snärta till virveln och får den rätt så blir hela kompet så mycket snyggare, det låter mer alert och mycket mer svängigt. Egentligen är det inte hihaten som är viktigast alls, om bastrumman och virveln är riktigt tighta är det större chans att helheten låter bra. På samma sätt är det med högklackat, om man tänker på knäna är det betydligt större chans att helheten blir snygg. Tänk på det nästa gång du ser någon som går riktigt snyggt i högklackat, är knäna böjda eller spända? och när du hör ett trumkomp som låter riktigt sådär fantastiskt, är virveln snärtig eller släpig?
Sen finns det ytterligare en likhet, och det är övningen. Ett trumkomp blir inte snyggt i praktiken förrän man tränar på riktigt och själv känner vad den där snärten gör. Och man lär sig inte gå i högklackat genom att se andra göra det, man måste upp och testa själv, och gärna spegla sig i skyltfönster eller något samtidigt så att man ser vad man kan förbättra. Övning ger färdighet, men insikt ger perfektion :)
Snärt:
Snärt:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnar en kommentar, jag blir så glad <3
Thank you for leaving a comment, that makes me so happy <3