Bokprat: Pojkarna.

Jag har precis läst Pojkarna av Jessica Schiefauer. Jag har varit sugen på den ett tag nu efter att den vann Augustpriset i kategorin bästa ungdomsbok förra året. Inte blev jag heller mindre sugen när jag hörde att den skulle handla om magi i ett växthus! Första delen av boken var också helt igenom magisk. Tre flickor får tag på en fantastisk blomma, vars saft de smakar på under en maskeradlek. Saften får flickorna att förvandlas till pojkar under nätterna, och de upplever äventyret i att kunna vara några helt andra när de inte längre behöver vara flickor med allt vad det innebär. De andra pojkarnas blickar är inte längre obehagliga och klibbigt undersökande, och flickorna får plats att slappna av och utforska nya arenor som tidigare inte alls varit tillgängliga. Jag tycker att upplägget är riktigt bra, och frågeställningarna är både intressanta och uppfriskande normkritiska.

Senare händer något som tyvärr är väldigt vanligt i samtida ungdomslitteratur: det går väldigt, väldigt dåligt. Boken håller fortfarande ihop, och det är inget fel på trovärdigheten i den existentiella kris som leder till dåligheterna, inte heller på spänningen som får en att med andan i halsen vända vartenda blad fram till slutet. Dock skulle jag önska att de där dåligheterna hade fått vara. Jag skulle önska att man kunde uttrycka det där som bultar och spränger i en tonårskropp och i ett tonårshjärta utan att det ska behöva gå så dåligt. Jag tyckte att det mest magiska partiet i Pojkarna var innan flickorna blev pojkar, när de sydde maskeraddräkter och utförde systerskapliga ritualer och åt sig sockerstinna på kakor i den prunkande trädgården och skrattade sig igenom ljumma ljusa sommarnätter. Det skulle jag vilja läsa mer om. Det var liksom så skönt att läsa det. Det där sköna surret av flickornas drömmar och magin som svävade runt dem redan innan de blev pojkar. Hur det var på den plats dit inga pojkar hade tillträde.

Men trots dåligheterna tycker jag att Pojkarna är en fin och läsvärd bok. Jag rekommenderar den och diskuterar den även gärna med den som är sugen!



(Book-talk: Pojkarna.
I just read Pojkarna ('The boys') by Jessica Schiefauer. I've been wanting to read it for a while after it won the August Prize last year, in the category of best book for young adults. I got even more eager to read it when I heard that it would contain magic in a greenhouse! The first part of the book was really magical. Three girls get an amazing flower, whose juice they taste in a masquerade party. The juice makes them turn into boys at night, and they experience the adventure in no longer having to be girls with all that implies. The other boys' looks are no longer uncomfortable and sticky, and the girls have room to relax and explore new venues that were previously not available. I think the plot is really good, and the issues are both interesting and refreshing standard critical.

Later, something happens that unfortunately is very common in contemporary young adult literature: it goes very, very bad. The book is still coherent, and there is nothing wrong with the credibility of the existential crisis that leads to the bad things, nor the tension that makes you breathlessly turning every single page until the end. However, I would want those bad things not to be there. I wish there could be a book about how it bolts and bursts in a teenager's body and in a young heart without having it go so bad. I found that the most magical part of Pojkarna was before the girls turned into boys, when they sewed costumes and performed sisterhood rituals and was sugar-fueled on cookies in the lush garden and laughed their way through warm bright summer nights. I'd like to read more about that. It was so nice to read that part. That beautiful drone of girls' dreams and magic that hovered around them even before they turned into boys. That beautiful garden where no boys had access. 

Despite the bad, I think Pojkarna is a nice and readable book. I recommend it and would be happy to discuss it if someone would fancy that!