Hommage till min favoritkaraktär.

Så igår var det dags att ta itu med det jag dragit mig för en tid nu. Jag hade återigen kommit till slutet av Harry Potter och Fenixorden. Slutet, som trots att det bara är slutet på bok fem av sju, ändå är Slutet med stort S. Slutet, där den bästa karaktären dör. Jag visste att det skulle hända; jag har läst boken flera gånger förut, jag har diskuterat den in i oändlighet med andra, jag har under mina tonår till och med både ritat porträtt och skrivit sånger tillägnade denne karaktär. Och för att toppa allt detta skriver jag nu dessutom en c-uppsats i litteraturvetenskap om honom. Det borde inte komma som en överraskning att han dör när jag i uppsatsen bygger halva mitt resonemang runt funktionen av hans död. Det borde inte vara så hjärtskärande när man läst det förr. Det borde inte kännas så mycket när man vet att det ska komma. Men det gör det. Och jag gråter.

Jag gråter så att boken blir blöt, jag gråter så att jag får ont i huvudet, jag gråter så att min pojkvän börjar skratta åt att jag gråter så mycket för en boks skull. Men inte är det bara en bok. Inte är det bara en karaktär. Det är en vän. Och när han blev Harrys gudfar blev han väl på sätt och vis lite min gudfar också. När han var ledsen var jag ledsen. När han var glad blev jag glad. När han skrattade så att det lät som ett hundskall knep det till lite i hjärtat på mig av lycka. Jag har läst en del från olika hyllor, men få karaktärer har någonsin känts så verkliga för mig, få har kommit så nära. Och just därför känns det så mycket när han dör. Varje gång. Jag läste ett brev till en insändarspalt om en person som sörjde sin katt och kände att omgivningen inte riktigt förstod vidden av sorgen. Jag förstår. Jag sörjer en litterär karaktär. Kanske är min sorg ännu mer svårförstådd, eftersom mannen jag sörjer tekniskt sett inte finns på riktigt. Men det känns ändå. Ända in i hjärterötterna. Sirius Black, jag saknar dig.




(Hommage to my favorite character.
Finally, yesterday it was time to deal with the thing I have put off for quite some time now. I had once again come to the end of Harry Potter and the Order of the Phoenix. The End, though it is only the end of book five out of seven, yet is the End with a capital E. The End, where the best character dies. I knew it would happen, I have read the book several times before, I have discussed it with others into infinity, in my teens I even both drew portraits and wrote songs dedicated to this character. And to top it all, I now write a thesis in literature about him. It should come as no surprise that he dies, when I've based half my essay on the function of his death. It shouldn't be so heartbreaking when I've read it before. It shouldn't feel so much when I know it was coming. But it does. And I'm crying.

I cry so much that the book gets wet, I cry so much I cause myself a headache, I cry so much that my boyfriend starts laughing at me crying so much for a book's sake. But it's not just a book. It's not just a character. It is a friend. And when he became Harry's godfather, he was in some ways kind of my godfather too. When he was sad I was sad. When he was happy, I was happy. When he laughed and it sounded like a dog barking it made my heart trickle with joy. I have read books from various shelves, but few characters have ever felt so real to me, few have ever come this close. And that's why it feels so much when he dies. Every time. I read a letter to the letters column about a person who mourned her cat, and who felt that the environment did not really understand the extent of her loss. I understand. I mourn a literary character. Maybe my grief is even harder to understand, since the man I mourn technically isn't for real. But it still feels. Right into the roots of my heart. Sirius Black, I miss you.)