Jag och London.

När jag ser den här tallriken tänker jag på London. Jag älskar London så mycket att jag av somliga blivit kallad anglofil. (Det kanske har att göra med de små ofrivilliga "åh London!"-suckarna jag ger ifrån mig varje gång London kommer på tal.) Jag skulle inte vilja bo där, men på något sätt får jag en så bra känsla varje gång jag är där. Som att jag och London blir något bra tillsammans. Det jag längtar efter när jag tänker på London är inte speciellt exotiskt eller ens särskilt speciellt på något sätt, ett par bra bokhandlar och ett jazzcafé (som ligger i en av bokhandlarna!) där man får mintte med myntablad och isbitar i det rykande teet för att det ska bli dricktemperatur lite snabbare. Men jag älskar tanken, känslan.

Min lilla tallrik köpte jag i en secondhandaffär i Notting Hill. En sån där man inte tittat ut i turistkatalogerna utan bara råkar snubbla in i. Woopsie daisy. En sån där billig en som likt Narnia-garderoben antagligen är borta nästa gång man ska gå dit. Det kändes väldigt högtidligt att köpa hem något från en secondhandaffär i ett annat land när jag köpte den, lite som när man tar med sig en sten hem från en strand som ligger långt bort. Exotiskt. Jag var så rädd när vi skulle åka hem att den skulle tas ifrån mig på flygplatsen, vi skulle på en festival och reste med bara handbagage. Jag visste inte om man ens fick flyga med saker som skulle kunna bli vassa om man hade sönder dem, men jag tänkte att det var värt att chansa. Det skulle kännas som en oerhörd förlust om de tog den, även fast den kanske bara kostade mitt ett pund.

Det gick dock bra med det hela, den kom hem hel och oskadd, och nu står den här. Den har varit i Notting Hill. Den har kånkats runt över halva London. Den har varit med mig på Neil Young-konsert. Den har flugit lågprisflyg, och nu står den här i mitt kök på Gärdet med en avocado i. Jag har ingen aning om var den kommer ifrån från början, men nu ser den rätt nöjd ut. Och jag tänker på London när jag ser den. Mig och London. Och jag blir lite varm i magen. Det är de små sakerna som gör det.





(When I look at this dish, I think of London. I love London so much that I, by some, have been called Anglophile. (Maybe it has something to do with the small involuntary "on London!"-sights I make every time London comes up.) I wouldn't like to live there, but somehow I get such a good feeling every time I'm there. As if London and I are something good together. What I crave when I think of London is not particularly exotic or even particularly special in any way: a couple of good bookstores and a jazz cafe (which is located in one of the bookstores!) where you can get mint tea with mint leaves and ice cubes in the steaming tea so it'll get to drinking temperature faster. But I love the idea, the feeling.

My little dish, I bought in a second hand shop in Notting Hill. One of those that you haven't found in the tourism books, but just happen to stumble into. Woopsie daisy. One of those cheap ones that like Narnia wardrobe, probably is gone the next time you should go there. It felt very solemnly to buy home something from a second hand shop in another country when I bought it, a bit like when you bring home a rock from a beach far away. Exotic. I was so scared when we would go home that it would be taken from me at the airport, we were going to a festival and was traveling with only hand luggage. I didn't know if you're allowed to fly with things that could be sharp if broken, but I thought it was worth the try. It would seem like a tremendous loss if they took it though, even though it might only have cost me a pound or something.

It went well with the whole thing, it came home whole and unharmed, and now it's here. It has been in Notting Hill. It has been carried around half of London. It has been with me on a Neil Young concert. It has been flying low price, and now it's in my kitchen on Gärdet with an avocado in it. I have no idea where it came from originally, but it looks pleased. And I think of London when I see it. Me and London. And I get a little warm feeling in my stomach. It's the little things that does the trick.)