Idag kom en dam kom fram till mig och frågade om jag kunde hjälpa henne att sätta på hennes vantar. Hon förklarade att hon har en muskelsjukdom som gör att hon inte kan röra fingrarna så bra. Jag hjälpte henne på med vantarna och vi småpratade lite, och hon bad mig knäppa igen hennes kappa också för att det började bli kyligt.
En egenskap som jag verkligen beundrar är att kunna be om hjälp.
På samma sätt som den blinda kvinnan jag mötte på Centralstationen tidigare i höstas (som jag skrev om här) så gav den här damen mig en tankeställare. Hon hade gummisnoddar runt vantskaften som hon berättade att hon fått av en kassörska i mataffären för att hålla vantarna uppe. Det var en fin kassörska tycker jag. Och tack vare att damen bad kassörskan om hjälp fick kassörskan visa vilken fin kassörska hon var. Att be om hjälp är att ge någon utrymme att vara snäll. Jag älskar när man känner sig snäll. Och jag blir alltid varm inombords när någon är tillräckligt snäll mot sig själv för att kunna be om hjälp när de behöver det. Damen hade kunnat gå med kalla tassar och oknäppt kappa, men istället vågade hon visa sig svag ett par ögonblick och be någon hjälpa henne. Det var snällt mot henne själv.
När man träffar människor med handikapp förstår man verkligen hur bra man har det själv. Den blinda kvinnan fick mig att börja lukta mig fram på centralen. Den här damen fick mig att fundera på mina händer. Jag är glad att de fungerar. Och jag är extra glad när de får lov att hjälpa några händer som inte fungerar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnar en kommentar, jag blir så glad <3
Thank you for leaving a comment, that makes me so happy <3