Du går icke ensam.

Ikväll när jag gick av tåget från Uppsala efter att ha varit på min underbara vän Jessicas födelsedagskalas hände mig något fint. Det var en kvinna som gick med blindstav, och hon gick och kände med den mot kanten på perrongen. Jag tyckte det var lite läskigt att hon gick så nära tåget även om det stod stilla, så jag gick några steg bakom henne för att se till att det gick bra för säkerhetens skull. Hon stannade och frågade några hon mötte om de kunde berätta vilket spår hon var på, men de kunde inte svenska. Jag gick fram och frågade om jag kunde hjälpa till med något och hon frågade om jag kunde leda henne till Centralstationens huvudingång. Det var en trevlig stund och ett intressant samtal vi hade den lilla promenaden från spår tre till taxistationen där en taxi väntade på henne. Jag frågade om de andra sinnena skärps när man blir blind och hon förklarade att man lär sig använda dem på ett nytt sätt. När vi började närma oss ett hörn vi skulle runda sa hon "nu är det dags att svänga, nu börjar det lukta tvål. Känner du?". Och när jag kände efter kände jag att det mycket riktigt luktade tvål. Jag har aldrig lagt märke till att det ligger en tvålaffär inne på Centralstationen förut. Det kändes så underbart att få hjälpa henne att hitta rätt, och hela situationen blev en tankeställare. Ibland ser vi inte tvålaffären fast den ligger precis runt kröken, bara för att vi inte tittat, eller i mitt fall, luktat, efter. Och även om man inte ser någon som kan vara till nytta så lönar det sig att fråga när man behöver lite vägledning. För bakom en kanske det går någon som inte vill något hellre än att få leda en där det är svårt att gå. Man går aldrig ensam.