Spårvägsmuseet.

Kalle och jag gjorde en väldigt trevlig cykelutflykt till Spårvägsmuseet på söder. Det tog ungefär 50 minuter att cykla dit och 30 att cykla hem, man blev sinkad när det var mycket folk som gick på cykelbanorna. Jag har alltid tyckt att det verkat läskigt att cykla i stan, men det var bättre än vad jag trodde. Man får gå när det är trångt och trampa där det finns bra cykelvägar.

Spårvägsmuseet tycker jag mycket om. Där står en massa gamla bussar, spårvagnar och tunnelbanor att klänga på efter bästa humör. Jag gillar museer där man får ta på sakerna, får prova miljöerna och får klä ut sig. Spårvägsmuseet har en hel del sånt. Förutom de helt underbara 60-talsbussarna där man kan sitta och supa in lite tidsatmosfär har de också smarta små stationer om miljötänk i trafiken och historiska miljöer de rekonstruerat för att man ska få perspektiv. På avdelningen om handikappsanpassning fick man prova att kliva upp för det jättetrappsteg som Stockholms första spårvagnar hade, och det fanns ett par suddade glasögon man kunde ta på sig för att prova hur det kan kännas att vara synskadad. Det blir en härlig blandning, mycket information (man orkar tyvärr inte läsa allt) men framförallt mycket atmosfär. Bussarna står tätt tätt, var och en med sin egen historia. Det kanske allra finaste är att ljuset på museet är neddimmat så att det känns som att bussarna sover.

Spårvägsmuseet kostar 20 kr för studenter, pensionärer och barn 7-18 år.

För vuxna kostar det 40 kr och barn går in gratis.

Deras hemsida hittar man här.